bympan

Igår blev min älsklingsplutt tio månader. Bara två månader kvar till året. Det är ju helt sinnessjukt hur får det går. Det känns som det var igår när jag åkte upp till förlossningen med min mamma. Saknar det. Men det är hur roligt som helst att se Elias växa och utvecklas. Oooooh Jag vill äta upp min pluttis ♥

Elias är så jäkla go. Nu tror jag att han står upp och bajsar. Jag kan inte sluta le inombords, så fort jag tittar på honom blir jag alldeles salig. Att man kunde älska en person så här mycket, det hade jag inte förstått.

I alla fall så har jag nu tagit en bild på hur Elias brukar sova. Det ser inte skönt ut, men tydligen så måste det vara det eftersom han sover så väldigt ofta. Något man kanske borde testa.



Och när jag vaknade, då vaknade jag av det här :



Han satt och pratade under påslakanet. Tror han försökte skrämma mamma med att leka spöke. Mitt leende var ända upp till öronen när jag vaknade. Men efter ett tag så börja han att gnälla. Då fick han komma upp till mammie och gosa med henne.

Snart ska vi på öppna förskola, babycafe idag!

Inatt har min älskling vart vaken, och sen sovit i princip hela dagen. Kanske har vi vänt på dygnet ? Hoppas verkligen inte det, för Elias mamma är sjukt trött. Vilket man kan tycka han borde ha överseende med min älskade son.


En nyfödd Elias, hans kusin & pappas fru.                            En trött & sliten moi hemkommen från BB
´

Åkte i alla fall till min "syster" i Finspång. Hon har själv barn så det kändes skönt att prata av sig lite grann. Men eftersom vi både var så nyfikna så ringde vi upp till sjukhuset och sa att jag hade ont och haft en liten blödning. Vet att man inte ska ljuga, men kunde inte gå och vänta i en hel vecka.

Så vi satte oss i bilen och for iväg till Vrinnevi sjukhuset. När jag väl var där så fick man svara på lite frågor och göra lite tester. Senare så fick jag lägga mig på en stol för att göra ett vaginalt ultraljud. Vad syns där då?
Jo en liten bebis, tittade inte själv eftersom jag inte skulle ha han/hon kvar, så kände att det skulle bli lite för tufft för min hjärna det där, med att se sitt eget barn.
Barnmorskan trodde att jag var i vecka 18-19. De kan inte se lika tydligt på vaginalt ultraljud som på det stora vanliga. Fick en tid direkt på morgonen dagen efter, eftersom det var ganska viktigt att det gick snabbt nu. För man kunde söka om att få göra abort hos socialstyrelsen mellan vecka 18-22. Vilket psykologen inte ens trodde skulle gå igenom för min del, var nämligen ganska svårt att få ett ja ifrån dem.

Kvällen var inte alls rolig, inte natten heller för den delen. Kunde knappt sova och jag var jätteorolig. Det var ju faktiskt en liten bebis som låg i magen. Det hade inte räckt med ett litet piller så skulle bebisen ploppa ut inte. Var mer komplicerat än så. Fick aldrig riktigt reda på hur dem skulle ha gjort ifall jag fick ta bort det, men vad jag har hört så fick man föda ut han/hon på något vis?
Den känslan fick mig faktiskt att vilja spola tillbaka tiden. Kunde inte bestämma mig ifall JAG skulle klara av det?

Morgonen dagen efter kom jag tillbaka till sjukhuset. Jag fick prata en stund med en psykolog för att sedan bege mig ner till ultraljudet. La mig på britsen, fick kall geggamojja på magen sedan en apparat som for fram och tillbaka över magen. Där låg vi i ca 30 min. Tror inte direkt jag tänkte någonting faktiskt, tur att min vän My var med i alla fall.
Efter ett tag så säger hon att jag inte kan göra abort, inte ens söka till socialstyrelsen om tillstånd. För att jag är i v 22+3. Började skratta och sa att dom drev med mig, men det gjorde dom tydligen inte lustigt nog. Not my luck? Tydligen så var det min lycka.

Kan säga så gott som att resterande 4 månader som va kvar var inte enkla. Mina känslor gick upp och ner. Ibland gick tankarna på adopion, och ibland var jag lycklig som aldrig förr. Tror inte riktigt att jag hann smälta det hela på den korta tiden.
Det som jag tyckte var jobbigast var detta med fadern till Elias, visste inte vem det var. Gud så ansvarsfull man kände sig, eller inte. Men trodde att det var en viss person om jag mindes rätt, annars var det en annan. Idag är den person jag trodde Elias pappa, och han tar sitt ansvar. Vilket känns jätteskönt, att Elias har både sin mamma och pappa som ställer upp.
Den andra saken som jag tyckte var jobbigt var detta med ekonomi och lägenhet, men det löste sig rätt så fort det med.
Den tredje saken som jag gick och oroade mig för var förlossningen, jag hade ju faktiskt inte valt detta själv. Eller jo, självklart när jag skapade barnet. Men ni förstår vad jag menar. Har nog aldrig vart så rädd någon gång som jag var för den. Men historien om förlossningen kommer en annan dag.

Nu har jag Elias idag, han är 8 månader gammal. Kan säga så gott som att jag är överlycklig att jag inte är i USA idag och tar hand om någon annans ungar. Utan jag sitter här hemma i Östergötland med min egen älskade kille. Finns ingen jag älskar så mycket som han och jag är ÖVERLYCKLIG att jag inte kunde göra abort, för i så fall hade inte min plutt legat och sovit så sött i sin säng nu ♥

En liten bebis ? Jag ? Mamma ? Kunde det verkligen stämma. Tydligen.

Jag sommarjobbade på ett äldreboende för att spara pengar till USA, hade alla planer inför resan färdig. Det var tre/fyra veckor kvar tills flyget skulle lyfta från Arlanda mot New Jersey. Där väntade en familj på mig med tre barn. Skulle jobba hos dem i ett år som deras barnflicka.

Tänkt om man hade vetat att man hade haft ett barn i magen under tiden man planerade resan i ca tre månader, hade sparat både tid och pengar, för att inte tala om tålamod!

Anledning till att jag gjorde ett graviditetstest var för jag förstod att det var något galet med min kropp. Jag svettades, gick upp i vikt, kräktes och mådde allmänt konstigt. Men trodde verkligen inte att det var ett litet barn som spökade eftersom jag hade gjort två test innan. Det första när jag var inne i den första månaden och det andra när jag var inne i den tredje månaden. Så slog bort mina tankar om bebisar och fokuserade på mitt jobb plus resan.
Sen hade jag en liten sak kvar innan resan, och det var en läkarundersökning. Eftersom mina galenskaper med kroppen inte hade slutat upp tänkte jag att man kanske skulle ta och göra ett till litet test innan man åkte iväg till farbror doktor för att kolla hur frisk man var.
Det var då det stod, på en gång, klart och tydligt : GRAVID

Vet inte riktigt vad som gick i mitt huvud just då, förutom abort. Det var ju faktiskt inget snack om saken med tanke på mina planer, ingen karl och ingen ekonomi.
Ringde till barnmorskorna på en gång dagen efter och förklarade min situation, och det jag ville göra. Fick då tid en vecka framåt, vilket var ganska så ok, förutom att det inte var långt kvar tills jag skulle åka, så det ända jag kände var att jag ville få det gjort så fort som möjligt.
Men att det skulle vara för sent hade jag ingen aning om vid det tillfället, och trodde inte det heller med tanke på att jag inte var gravid för två månader sen enligt testet.


fortsättning följer...