bympan

Åkte i alla fall till min "syster" i Finspång. Hon har själv barn så det kändes skönt att prata av sig lite grann. Men eftersom vi både var så nyfikna så ringde vi upp till sjukhuset och sa att jag hade ont och haft en liten blödning. Vet att man inte ska ljuga, men kunde inte gå och vänta i en hel vecka.

Så vi satte oss i bilen och for iväg till Vrinnevi sjukhuset. När jag väl var där så fick man svara på lite frågor och göra lite tester. Senare så fick jag lägga mig på en stol för att göra ett vaginalt ultraljud. Vad syns där då?
Jo en liten bebis, tittade inte själv eftersom jag inte skulle ha han/hon kvar, så kände att det skulle bli lite för tufft för min hjärna det där, med att se sitt eget barn.
Barnmorskan trodde att jag var i vecka 18-19. De kan inte se lika tydligt på vaginalt ultraljud som på det stora vanliga. Fick en tid direkt på morgonen dagen efter, eftersom det var ganska viktigt att det gick snabbt nu. För man kunde söka om att få göra abort hos socialstyrelsen mellan vecka 18-22. Vilket psykologen inte ens trodde skulle gå igenom för min del, var nämligen ganska svårt att få ett ja ifrån dem.

Kvällen var inte alls rolig, inte natten heller för den delen. Kunde knappt sova och jag var jätteorolig. Det var ju faktiskt en liten bebis som låg i magen. Det hade inte räckt med ett litet piller så skulle bebisen ploppa ut inte. Var mer komplicerat än så. Fick aldrig riktigt reda på hur dem skulle ha gjort ifall jag fick ta bort det, men vad jag har hört så fick man föda ut han/hon på något vis?
Den känslan fick mig faktiskt att vilja spola tillbaka tiden. Kunde inte bestämma mig ifall JAG skulle klara av det?

Morgonen dagen efter kom jag tillbaka till sjukhuset. Jag fick prata en stund med en psykolog för att sedan bege mig ner till ultraljudet. La mig på britsen, fick kall geggamojja på magen sedan en apparat som for fram och tillbaka över magen. Där låg vi i ca 30 min. Tror inte direkt jag tänkte någonting faktiskt, tur att min vän My var med i alla fall.
Efter ett tag så säger hon att jag inte kan göra abort, inte ens söka till socialstyrelsen om tillstånd. För att jag är i v 22+3. Började skratta och sa att dom drev med mig, men det gjorde dom tydligen inte lustigt nog. Not my luck? Tydligen så var det min lycka.

Kan säga så gott som att resterande 4 månader som va kvar var inte enkla. Mina känslor gick upp och ner. Ibland gick tankarna på adopion, och ibland var jag lycklig som aldrig förr. Tror inte riktigt att jag hann smälta det hela på den korta tiden.
Det som jag tyckte var jobbigast var detta med fadern till Elias, visste inte vem det var. Gud så ansvarsfull man kände sig, eller inte. Men trodde att det var en viss person om jag mindes rätt, annars var det en annan. Idag är den person jag trodde Elias pappa, och han tar sitt ansvar. Vilket känns jätteskönt, att Elias har både sin mamma och pappa som ställer upp.
Den andra saken som jag tyckte var jobbigt var detta med ekonomi och lägenhet, men det löste sig rätt så fort det med.
Den tredje saken som jag gick och oroade mig för var förlossningen, jag hade ju faktiskt inte valt detta själv. Eller jo, självklart när jag skapade barnet. Men ni förstår vad jag menar. Har nog aldrig vart så rädd någon gång som jag var för den. Men historien om förlossningen kommer en annan dag.

Nu har jag Elias idag, han är 8 månader gammal. Kan säga så gott som att jag är överlycklig att jag inte är i USA idag och tar hand om någon annans ungar. Utan jag sitter här hemma i Östergötland med min egen älskade kille. Finns ingen jag älskar så mycket som han och jag är ÖVERLYCKLIG att jag inte kunde göra abort, för i så fall hade inte min plutt legat och sovit så sött i sin säng nu ♥